And a crappy new year - Rachel Green

När alla andra planerar sina nyårsfester överväger jag att sitta hemma i en ensamhet. Äta chips med dipp och titta på någon dålig gammal film. Lyssna på Kents underbara textrader och förbannas över varför jag är hemma. Skriva några klagomål, drömma mig bort och undra varför det där viktiga mailet aldrig dyker upp. Lova stort löften om framtiden medan partyljuden hörs utifrån.

Och dagen efter (den första dagen av 2011 och en ny början) få läsa hur jäkla roligt alla andra hade spenderat gårdagen, på facebook, och få ett slag i magen av sanningen.

Fribiljett till himlen

Trehundra mil och tusen minuter härifrån
står den omtalade och telefonnumret visar sig vara falskt.
Planlös springer vi genom staden
för att glömma eller bara blunda en liten stund.
Ögonen som stirrar
andas på ett språk jag inte kan.

Somna aldrig osams med dig själv. Säg aldrig nej till en andra chans.

Det var ju så vi skrev i det blåa häftet
som nu ligger längst bak i skrivbordslådan,
gömd under skolmaterial.

I gatulampornas sken syns
inte ens kylan
och slagen inombords har försvunnit.
Kanske för att det är så tyst.

Ingen akut saknad eller nervositet existerar
och jag vet att du vet det jag inte riktigt
vågar uttala.
Det här är en en början på ett lyckligt slut.

Sen öppnar jag ögonen och besvikelsen finns där igen.




För övrigt har min jul varit riktigt bra, över förväntan faktiskt. Julklapparna är jag tacksam över (kan berätta mer om dem senare) och julmat har jag ätit alldeles tillräckligt med.


Dagen före dopparedagen

Jag hinner inte tänka steget före, innan minuterna passerat. Det känns som skolan började igår och jag skrev: jag fattar inte systemet och är konstant trött. Böckerna är svåra att få tag på och dyra som de vore värt guld. Realiteten säger att det är jullov, att jag klarat det första halvåret av gymnasiet, och minusgraderna kryper fram tillsammans med julfriden.

Samtidigt frågar jag när barn börjat växa så fort? De små lågstadiebarnen som alltid funnits där är nu centimeter längre än mig och snart börjar de fundera på högstadiets alla krav. Vem har tillåtit dem det?

En dag innan julafton, för mycket mat, små dispyter, julklappar och traditionella julfilmer. Och jag lovar mig själv (och er) att jag inte ska visa sura miner, även om släktingar tar upp gamla fel. Det är jul och jag är gladare än någonsin, utan att överdriva allt för mycket.

en ängels värsta, del 2

Men man vill ju int' mist' hon som man älskar.

Sagt av en sorgsen pojke med alkohol i blodet.

en ängels värsta, del 1

Allt är fint och trevligt, leenden utan falskhet syns tydligt, även om jag kan anses vara en ängel ibland.

Kvällen har dock sina brister.

 

- vill du ha?

- nej, jag är för arg för att dricka nu.

Jag stampar hårt i golvet för att bevisa sanningen

- adhd?



Det är fan du som har adhd

 


I GAVE UP COFFEE AND CIGARETTES

En mycket gammal text jag hittade gömd i min förra bloggs arkiv.


Vi sa aldrig att världen var underbar,
enbart konstig och fel.
Jag nämnde bara snabbt kristallklara ögonblick
och en kärlek som skär djupa sår.
Det är tusen gånger lättare att lägga skulden på dig
och att säga att jag mår bra.
Jag mår fint

Vi sa aldrig heller att vi hatade lyckan.
Endast att vi saknade.
Du är en sån som tror att verkligheten kan gömmas,
även om vi blundar försvinner orden.
Det funkar inte så.

Jag borde vara ensam och endast tänka på rosa moln

och glittriga sandkorn.
Jag vill inte tänka.
Jag vill leva.
Så försvinn från mitt huvud.

DET FINNS INTE PÅ VÄRLDSKARTAN

Vi inramar fel och rätt och förbjuder den som är annorlunda. Den som inte följer reglerna fullt ut. Skriv inte så här, säg inte så där, klä dig inte i det här, en blogg ska inte se ut så där. Jag vill säga att tankebanan är fel, men sitter i stället stilla och låter ilskan vara i tysthet. Jag går därifrån med sur min.

Sirenerna hörs ljudligt efteråt och jag hinner tänka tusen på tre sekunder. Med färg i håret och en hungrig mage inser jag snabbt att jag inte är inblandad. Lättnaden stiger fram och vi byter samtalsämne.

Och visst skulle jag kunna vara med i robinson och få vågen att visa -10. Istället tillåter jag danska människor att säga vad de vill och äter godis tills jag spricker.

(hur många gånger skriver jag och per dag?)


GAMLA ORD FRÅN ARKIVET SOM FUNNIT NYA TANKAR

Allt skådespel och fina ord säger ingenting längre.
Ibland vill jag trampa på tankarna och be dem försvinna.



Det är februari och -20 grader kallt. Du himlar med ögonen och fryser. För din skull springer vi in i värmen. För din skull kan vi inte stanna. Jag nämner inte att jag också fryser och att känseln i fingrarna är försvunnen.



Du skrattar högst för att du är älskvärd
Men hon ler och låtsas inte höra
Vi springer ett långsamt maraton
och glömmer bort friheten
Bakom hörnet existerar lyckan


Jag bor i en stad utan trafikljus och i en värld utan rättvisa


Ibland blir dina ord bara fel och våra kära klasskamrater skrattar tills de gråter. Jag vet exakt hur mycket du hatar ljuden. Ändå är jag elak och deltar i skratten.



Du försöker ju bara
passa in.
Men samhället skriker stopp.
- Du platsar inte här!


Och varför är jag så feg och är som tystast när orden behövs som mest.


Sanningen är att jag saknar.
Och du är överallt men aldrig nära.
Du talar högt och skrattar tyst,
men tillåter dem inte veta.


Allt kaos flyger förbi henne utan att beröra. Som om hon vore gjord utav glas. Nästan osynbar.



Även om jag vill göra allt samtidigt
och så felfritt en människa kan klara av,
brister det ibland.
Och jag skriker, stampar och slår.


Det är okej att skrika ibland, det säger jag ju. Säger att skrika kan visa ditt rätta du. Eller göra allt så fel och förstört. Men pojken skriker aldrig. Även om det ibland syns i ögonen att han vill skrika högre än skyarna.




Jag talar i metaforer och
omgivningen tvingas gissa fram meningen.
Jag tycker synd om dem som inte förstår.

(bildkälla här och här)

AND WHO DO YOU THINK YOU ARE

Avundsjukan säger emot och varför föddes jag inte som dansk? Varför får jag panik när jag tvingas tala inför människor? Fastän gruppen inte består av mera än handens fem fingrar. En kurs i muntlig talan kommer jag aldrig att klara av. Vi klarar ju inte ens att säga hej när vi ses. Även om det är mörkt ute är det ljust inne. Jovisst, men november säger sitt och kylan tränger in ryggmärgen.

Jag erkänner att mina förutfattade meningar var fela. Skrattar åt de lätta skämten och blundar lite för fjäskande meningar. De är fina människor. Men ibland vill jag be dem att hålla tyst. Sluta omvända meningarna. Och hon som aldrig varit ensam har återigen funnit lyckan. Grattis, men nu kan jag inte längre titta.

Och jag lovar en än gång att jag ska sluta vara negativ.

MEN DINA TANKAR DOM HÖRS ÄNDÅ

Skäms litegrann och
funderar om anslagstavlan ljuger
och det spelar ingen roll om kommentarerna är hundra.
Det är fel ändå.
Fel att säga att världens färger endast är svart och vit.
Fel att peka och påstå
att det endast finns ett rätt och fel.
Inget däremellan. 

Och varför är jag så feg
och är som tystast när orden behövs som mest.

MEN JAG TILLÅTER DEM ATT ÄGA ETT LIV

Och där sitter hon med sitt blonda onaturliga hår och charmar fel människor. Lättlurade som de är faller de som flugor en varm sommardag. Jag sitter några rader ifrån och försöker att undvika att lyssna. Jag hör, men vägrar att lyssna. Kanske är det avund det handlar om. Platserna förstör så mycket, säger jag när någon frågar.

AND YOU NEVER WILL BE MINE



i ett behov av text

Dagen var bra
Jag skrev finska prov, som (förhoppningsvis) gick bättre än förväntat
Jag kunde ha kallats för social
och uttryckte mig i ord och tankar inför människor i min omgivning
De gamla konversationerna var glömda
och jag log åt konstigheterna

På två sekunder brast det
Min text framför näsan på alla och att en människa,
som på basen av ingenting, säger högt mina felaktiga meningar
Tanken gjorde mig svimfärdig
Pulsen var högre än skyarna, händerna vägrade skaka
och jag var nära till tårar
Nervositet brukar det väl kallas

Sen kom paniken
Jag kunde inte längre vara närvarande och
förflyttade mig bort från klassrummet
Lugnet kom efter långa minuter och det krävdes svar på pinsamma frågor
Jag ansågs vara löjlig och skrattade med även
om det var som ett slag i magen

Överreagerar jag om jag kallar det för en panikattack?



I AM A GROWING FORCE YOU KEPT IN PLACE

Jag har läst gamla konversationer
som fått mina ögon att tåras.
I efterhand syns det så tydligt.
Självklart var gränsen redan nådd innnan
jag hunnit be om ursäkt tusentals gånger.

I efterhand verkar jag så dum.
Jag vill glömma orden och radera minnet.
Få ändra på ordföljden och undvika förstörelse.
Eller börja från ruta noll
med citat från release me.

Sanningen är att jag saknar.
Och du är överallt men aldrig nära.
Du talar högt och skrattar tyst,
men tillåter dem inte veta.
Eller så är deras förtroende större än mitt.
Jag saknar dig.
Och ibland tror jag att jag ska gå sönder.

___________
'Jag har raderat all existens på otäckheter
och blundar för kommande nedslag'


Jag skriver i koder bara för att jag inte vågar uttala de rena orden.

BUT I´M AFRAID WHEN I HEAR STORIES

Och när inget blir som det ska krymper jag sakta.
Skriker, stampar och vill slå sönder något värdefullt.
Hej, vem är det som är ett litet barn nu?
Musiken låter fel
i mina öron och jag har glömt vad dans är.
Om bara ett par dagar
ska jag stolt lära andra en koreografi,
som jag inte ens kan viska själv. 

Jag stressar och
flyger runt från plats till plats.
Skolböcker, dans och träning.
Jag har inte tid, slänger jag ur mig,
och flyger till annan ort. 

Även om jag vill göra allt samtidigt
och så felfritt en människa kan klara av,
brister det ibland.
Och jag skriker, stampar och slår.
Gråter smått och blundar i minuter för jordbävningar.


FJÄRILSORD

(sånt som kan få mig att vilja skrika sönder min hals)

Som ett litet barn som tappat bort sina föräldrar i varuhuset, så säger du att jag beter mig. Omedvetet behandlar du mig så. För lilla lilla du, kom ska jag hjälpa dig. Jag behöver ingen hjälp och kan (surprise surprise) tala för mig själv. Jag kan hitta vägen. Det lilla barnet med prinsesskläder är för länge sedan borta. Sluta behandla mig som ett barn, vill jag skrika högt. Och det lilla irriterande skrattet ekar fortfarande i mitt huvud. Att jag har stämplats som sur människa, vet vi ju redan. Och jag svarar något kallt på ditt försök att hjälpa. Vi kallar det för fjärilsord. Fina ord med kalla svar. Fjärilsord.  

Det är okej att skrika ibland, det säger jag ju. Säger att skrika kan visa ditt rätta du. Eller göra allt så fel och förstört. Men pojken skriker aldrig. Även om det ibland syns i ögonen att han vill skrika högre än skyarna.

WHEN THEY´RE STARVING OR FREEZING OR SO VERY POOR


Allt kaos flyger förbi mig utan att beröra.
Som om jag vore gjord utav glas.
Nästan osynbar.
Jag kastar och stampar
på eventuella negativa ord
och bryr mig inte om frisyren skriker bad hair day.
Det är det mössor är tillverkade för.

Jag cyklar i regnet och ångrar genast chokladen.
Och varför sa du inte stopp?
En bil ser sig inte för
och jag blir nästan överkörd.
Snabbt styr jag cykelhelvetet bort från vägen
och parkerar den fint bland tioåringars racercyklar.
Jag hatar att cykla.

Ändå är dagen fin och hur bra som helst.
Jag har höstlov, äter onyttigheter,
agerar danslärare, läser fina bloggar
och tittar på One Tree Hill
(som för övrigt är bättre än bäst)


JAG ÄR BARA EN SUR MÄNNISKA

- Har jag gjort dig ledsen eller är du bara en sur människa?
Jag stängde ögonen
och försökte tänka på frihet
- Jag är bara en sur människa
Jag vände snabbt på klacken och gick bort
från hemskheterna
Och gömde mig med tårar i ögonen
bakom en massa stilrena jackor


Dagens fem värsta minuter
bestod av frågor jag inte vill besvara
- Vad menar du med en personlig förändrig?
- Trivs du inte med dig själv?
- Vill du byta skola?
Tankarna i mitt huvud stod stilla
Jag vet inte, jag vet ingenting
De kräver förändringar
och jag följer motvilligt strömmen
Han skriker att man inte ska klaga
men jag saknar förmågan
Med tårar i ögonen och en skakig röst
svarar jag kallt på frågorna
Men då är jag ju också bara en sur människa


ALDRIG ATT DOM KOMMER TVÅ



weheartit

Jag är besviken. Min text var ett trappsteg från högsta betyg. Ett trappsteg från att vara bäst. Onödiga slarvfel knuffade mig undan och ordet medelmåttlig skakar i väggarna. Jag lovar att skrika sönder min hals i kväll. Det förklarades vänligt att jag inte behöver bita ihop käkarna och tvinga fram orden. En viss lekhet och det spralliga är det som gör underverk. Fan, säger jag bara. Det är så mycket motsatsen till jag som det bara kan bli. Jag är inte lekfull och sprallig. Jag är inåtvänd och klagosam. Jag funderar starkt på att aldrig skriva ett ord i mitt liv igen eller att ta mig i kragen och faktiskt lära mig att skriva.

Och mitt i det hela dyker Thåströms klockrena texter i mitt huvud "Fastän jag inte sett dig på så länge, tänker jag på dig ibland. Det var något som fastna på mig, något som aldrig helt försvann"

I LOVE THE WAY YOU LIE

Jag talar i metaforer och
omgivningen tvingas gissa fram meningen.
Jag tycker synd om dem som inte förstår.
Det sägs att cirkeln snart är sluten och
solen kommer närmare.
Jag börjar snart tro att regnet övertar staden.

Vita lögner är tillåtna,
men fula lögner är strängt förbjudna.
Jag är mycket medveten om det.
Dagen var en vitlögn.
Jag kan inte medvetet såra en oskyldig människa.
Jag kan inte säga nej. Jag kan inte.
Istället talar jag i metaforer och säger löjliga vita lögner.

Jag vill resa jorden runt och söka efter en förlorad mening.
Le med hjärtat och dansa inför en enorm publik.
Bort från staden och skolan
och slippa undvika för några minuter.
Ta en liten paus från verkligheten.

WAKING UP IS THE HARDEST PART

En av planetens absoluta finaste sånger, dessutom är dansen magisk (även om fjortisskrik och en dålig kamera förstör känslan)


Jag hör vinden susa i mina öron. Men jag kan inte känna något. Facebook chatten ekar tomhet och jag saknar nästan att få svara på dumma frågor. Saknar att känna mig viktig. Hjärnan skriker att jag ska stanna men cykelns hjul rullar fram av sig själva. Tankarna snurrar i takt med regnet. Längs vägen möter jag ett tjugotal osäkra högstadiepojkar i en klump. De vägrar tufft ge något andrum åt vägen och jag tvingas cykla förbi på någons gräsmatta. Han med tobak i munnen ropar något obegripligt. Borde jag vända mig om, hinner jag tänka. Nej. Högstadiet är inte längre jag. Jag har kommit över den tröskeln, och behöver inte bry mig längre. Gymnasiets fulsnygga gröna väggar känns inte lika fela längre när jag kliver in i korridoren med regnvått hår och klar blick. De känns vardagliga.



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0