SHE IS LOST

bild - google

Hur många gånger i ditt liv har du sagt meningen "imorgon börjar jag träna" eller "jag ska bara äta nyttigt från och med måndag"? Hur många gånger har du lyckats? Hur stor är din vilja? Hur bra är din självkänsla?

Jag står i ett provrum på HM och provar en fin tröja. Den passar inte. Färgen är fel. I provhytten bredvid mig hör jag röster som säger "Gud, vad fet jag är. Det här går inte. Imorgon börjar vi banta." Jag ler för mig själv. Men ser samtidigt min mage som jag tycker att plötsligt blivit större. Mina lår som sitter ihop. Och håret som är risigt. Jag suckar och går ut från provrummet. Den dåliga känslan hänger kvar i luften. Jag har blivit osäker.

Samma sak hände för någon dag sedan. Nu var det träning det handlade om. Jag hatar att springa. Men sprang motvilligt med min vän i skogen. Hon sprang som om hon hade vingar under fötterna. Jag kämpade för att hänga med och var rädd för att bryta benen av mig. Det slutade med att jag gick den sista kilometern. Osäkerheten var ganska stor just då.

Känner ni igen er?
Blir vi människor någonsin nöjda? När lär vi oss att ingen är perfekt?

Jätte snygg ring från Maisstore.se
Gulliga Erika, hennes blogg hittar ni HÄR, har en tävling just från Maisstore.se. Reglerna är enkla. Välj ut ett snyggt smycke, länka och hoppas att du vinner. Eftersom jag aldrig har vunnit en bloggtävling och är ett stort fan av ringar hoppas jag innerligt att jag vinner.

Ha en finfin fredag! Era kommenterar är guld värda.

HANNA WESTMAN
- Dagens inspiration.

Kvinnan kan det här med mode. Underbart snyggt, säger jag. Håller ni med?
Jag har drabbats av shoppingfeber. Jag måste åka och shoppa NU!!

Och han frågar mig om jag är osäker. Varför jag inte kan stå still. Mina ögon springer ett varv runt alla onyktra människor. Jag mår bra. Jag är inte osäker. Små lätta hjärtan flyger ovanför folkets huvud och jag kan nästan känna lyckan. Jag skrattar tills tårarna rinner över mina kinder och förstör sminket. Men det gör inget. Han övertalar mig att jag skulle vinna landets största tävling. Att jag skulle uppnå min dröm. Han skulle hjälpa mig. Han lovade det. Jag skrattar ännu mera och förklarar att jag är nog inte så bra. Orden spelar ingen roll för honom. Det spelar ingen roll om jag är bäst eller sämst, han skulle ändå rösta. Hans vänner står bredvid, skrattar och tycker att stämningen är pinsam. Man får inga brudar med dom orden, säger de högt. Jag skrattar och vänder generat bort blicken. Den tanken hade inte slagit mig ännu.

Nu vill jag bara tänka på rosa moln och glittriga sandkorn, utan att behöva ha ansvar för konsekvenser. Det viskas om rykten. Om oss två. Jag vet inte vad jag ska tro. Hans minne sviker säkert. Han kanske inte ens kommer ihåg orden längre.

LOOKBOOK.NU

EN MYCKET GLAD OCH NÖJD JENNIE

JOSHUA RADIN- I´D RATHER BE WITH YOU

Idag hör jag på glad musik och ler med hela själen. Dansen gick bra igår, det var så jäkla kul! Nu är det bara att köra resten av veckan! Utan dans är jag ingeting. Dans är jag. <3
Tack för ert stöd!

Det blir dåligt redan från start. Busschaffisen är pinsam och nämner mitt namn i mikrofon. Förstår han ingenting? Mina kinder blir automatiskt röda och jag stiger snabbt av bussen. Gubbjävel. Men han försökte ju faktiskt bara vara vänlig. Nämnde jag inte att jag är 15 år?

Det finns alltid människor som ska köra över andra. Vi som är svagare. Vi som kallas dvärg. Men säg inte att ni har glömt bort oss. Kalla mig inte för 'någon'. Vi har träffats och tränat tillsammans två gånger i veckan i mer än ett halvår, ändå kan ni inte ens mitt namn. Snälla. Jag som just sagt att jag mår bra. Osäkerheten är bortblåst. Borta.

Andningen var tung och halsen skrek efter vatten. Mina ben var som spagetti och varje muskel i ryggen och nacken gjorde ont. Jag gjorde verkligen mitt bästa. Ändå får vi höra att vi inte räcker till. Jag undrar om jag ens syns när jag står längst åt sidan. Gör det något om piruetten inte sitter helt 100? - KLART ATT DET GÖR!

Genrepet gick åt helvete och jag är ännu mer osäker än för någon månad sedan. Men dansläraren är fantasisk och säger fina ord som får mig att lyfta på hakan. Envisheten finns. Imorgon börjar dansuppvisningen och håller på hela veckan. Jag ska göra mitt bästa. Det är allt de begär.

En del av mig vill lämna hemma, gråta och säga att jag inte kan dansa. En annan del av mig vill dansa som om det vore de sista 3 minuterna och 24 sekunderna av mitt liv.

Bildkvaliteten är inte 100, men en vit klocka bär nu min vänstra handled. Jag är nöjd. Mer än nöjd faktiskt!

Igår gick jag igenom allt facebook- och bloggskvaller jag missat under de två veckor jag har varit borta. Jag dansade också till disney musik och försökte komma på koreografi till mina små dansare. Skoj!
Idag ska jag ha ett mini-hemma-spa. Det förtjänar jag! Ikväll är det också sista genrepet inför dansuppvisningarna som börjar imorgon. Är nervös till tusen.

MIN NYA MOBIL - tjoooh, äntligen!

Det blev ytterligare en vecka vid sommarstugan. Men jag klagar inte, vädret har varit på topp och stämningen relativt bra. En eventuell liten bildbomb kanske kommer hit också. Eftersom det är dansuppvisning för min del hela den här veckan (onsdag till lördag + en del genrep) tänker jag endast på dans. Tungt, men så himla roligt! Med dansen är jag hel. Jag ska ju få vara ledare för en dansgrupp för 6-8-åringar till hösten, så idag ska vi planera för hösten. Ska bli skoj!

Jag lovar att börja blogga mer och ha en mer intressantare blogg nu. Kram på er!

Det var väldigt länge sedan novellens två första delar blev publicerade. Men här är iaf den sista delen. Novell del 1 hittar ni HÄR och del 2 HÄR. Jag uppskattar det till tusen om ni läser!

 

- ÄLSKLINGAR, SÅ ROLIGT ATT NI ÄR HÄR. Sätt er. Hur mår ni? Är det bra hemma? Är pappa snäll? Emma gumman, jag kommer hem snart. Jag lovar. På heders och samvete.

Mamma är på sjukhus, tänker Erik. Det är inte första gången den tanken har slagit honom. Nästa gång är hon död, fortsätter han. NEJ. Låt henne få prata och vi ska berätta hur bra vi har det hemma. Vi ska ljuga.

- Mamma. Vi har det bra. Jag och Emma. Vi sköter oss.                                                                                    En stor klump bildas i magen och det enda Erik vill är att få tillbaka sin mamma. Just för det här ögonblicket struntar han i om han är skolans kung eller inte. Det spelar ingen roll vad Sofia eller grabbarna säger. Inte just nu. Han tar ett djupt andetag och blundar.

- Kom hem, snälla. Bli frisk! Finns det inga jävla mediciner här? Vad är det för sjukhus egentligen? De är ju för att hjälpa inte för att hålla dig fången!

Tårarna rinner över hans kinder och han ser snabbt på sin syster och skäms. Det är första gången han gråter inför henne. Hans mor kan läsa hans tankar. De gråter tillsammans och syskonen kryper tätt intill sin mor i den trånga sjukhussängen.

 

Erik ser henne inte. Han är i egna tankar. Sjukhusbesöket var fint. Vackert. Han fick vara liten igen minnas den goda tiden. Pappa klarar han av. Det är ingen fara. Men aldirg någonsin skulle han klara av att berätta för någon. Även om Sofia vet. Mongo-Sofia. Hur fan kunde han vara så dum? Aldrig mer. Aldrig.

- Behöver du hjälp eller?                                                                                                                           Mongo-Sofia. Nej, jag behöver inte hjälp. Försvinn. Säg att du har glömt allt. - Ser det så ut eller?

- Nej, men. Jag tänkte bara... Jag..
- Vad vill du?
- Inget. Eller. Jo.

Erik skrattar plötsligt högt. Han inser att han lever upp till coolheten. Han är på högsta nivån. Ingen ska få knuffa ner honom nu. Samtidigt finns det en svag röst i hans huvud som påminner honom hur elak han är. Hur lik han är sin far. Fan. Aldrig mer, var det ju.

Erik avbryter Sofia mitt i en mening. Han har inte lyssnar på hennes berättelse.
- Sofia. Förlåt. Jag vet att du vet. Och vi måste prata. Ingen annan vet förutom du. Jag vet inte vad som flög i mig när jag berättade. Men.

Orden vill inte komma fram. Meningarna blir hackiga och han märker att han rodnar. Om grabbarna skulle se honom nu skulle han få avgå tronen direkt. Men han bryr sig allvarligt inte längre. Hans mor är döende i cancer. Hans fars hjärna fungerar inte längre normalt och alkoholen har övertagit. Det är Emma och Erik som får ta smällarna. 'Skolans kung' orkar han inte längre med. Det spelar ingen roll om han inte lever upp till deras förväntingar. Hitta någon annan kung!

- Kom, vi går någon annanstans.
- Det blir nog bäst så.
Erik kramar om Sofia långsamt och ser att resten av skolans befolkning gapar förvånat. Skolans kung Erik och Mongo-Sofia. Tillsammans går de ut från skolområdet. Det sjungs inga kärlekssånger och några fåglar syns inte till. Men ändå känner Erik sig lycklig. En sten har ramlat av hans axlar och klumpen i magen är betydligt mindre.

Lappen i byxfickan tar han fram och kastar i närmsta dike.

"Ajdö far. Hoppas du inte slåss i himlen.
Hej mamma. Jag saknar dig.
Det är mitt enda löfte."

Jag tänkte bara säga att jag äntligen är hemma! 9 dagar, med mycket varierat väder, på sommarstugan och jag är mätt på skärgårdsliv. Men det var relatvit mysigt ändå.

• Jag har solat och bränt mig i ansiktet.
• Blivit biten av något helvetiskt kryp och hela vänstra foten och vristen svällde upp och jag kallades för klumpfot.
• Ätit som en häst och säkert gått upp flera kilon.
• Utklassat mina bröder i kortspel och blev plötsligt anklagad för fusk.
• Dansat och tränat inför uppvisningen.

MODEKUNGEN   599 sek

En underbart snygg och somrig klänning. Jag skulle inte tacka nej. (även om min mor försöker övertyga mig om att jag inte passar i blått) Skulle ni?

Eftersom gårdagens väder inte var fantastiskt, åkte vi till Stora Staden och shoppade hela dagen. Jag fick hem en hel del saker och jag är mycket nöjd med mina köp. Jag kanske berättar mer om dem senare.

Ha en fin fredag! Nu sticker jag till sommarstugan för att sola, bada och bara CHILLA.