SHE IS LOST

Jag beter mig som ett litet barn , som en liten 7-åring .
Övertygar människor om att jag skulle vara envisast på denna planet .
Att jag skulle kämpa oavsett vad som händer . Att jag aldrig skulle ge upp .
Det är bara lögner .
När min hjärna har insett fakta och hur värdelöst det känns när man är sämst
bryter jag ihop . Jag kan inte slappna av , spänner varenda liten muskel och
skakar som ett asplöv . Tårarna vill rinna och jag vill skrika högt .
Låt mig få ligga där i hörnet . Se inte på mig , tänk inte ens .
Behandla mig som jag inte fanns , som om jag vore osynlig .
Allt är som vanligt . Jag klagar på världen och är otacksam .
Jag har fått min chans och jag kastar bort den , som om den vore snö .
Jag vill att någon slår mig hårt , slå tills jag inte andas längre .
Slå tills jag förstår vad livet innebär . Slå till jag är tacksam .
Det finns inget 'stackars litet barn' . Det har gått 3 år nu .
Enligt teorier borde jag klara mig själv , utan att klaga sönder världen .

Jag säger att jag har tappat inspirationen .
Att orken inte längre existerar .
Jag kan inte kalla mig envis .
Kämparglöden har minskat .
Jag vill säga att det är en stor lögn .

Jag ville gå därifrån och enkelt ge upp .
De tvingade mig att stanna .
De hade tålamod och medlidande .
Någon kramade försiktigt om mig och kallade mig för vän .
Jag skämdes över hur elak jag var .
Till en lättnad förstod de och vi lyckades skratta bort det .
Jag ville få gråta ocg springa hem .
Men någonstans fanns en liten vilja .

Jag ska hitta inspirationen och orken .
Jag tänker kalla mig envis och hitta kämparglöden .