Lät du henne komma närmre, var hon vackrare än mig?


Orden finns inte längre. Det genanta tar över och jag skäms nästan över att alltid stanna halvvägs. Det gör ont och choklad förvärrar det bara.

/////

Jag mår piss. Mitt huvud spränger snart och jag borde plugga till tusen prov som denna jäkla provvecka har fört med sig. Matematik existerar helt enkelt inte i min värld. Och jag har absolut inte tid för att bli sjuk. Därför äter jag huvudvärkstabletter som syre och hoppas att jag får vara hemma imorgon.

Och jag hatar känslan. När luften inte finns i lugnorna och du aldrig är där. Jag hatar fiaskot och jag hatar att jag alltid stannar halvvägs. Och jag avskyr den ensamma tiden mest av allt.

Jag vill att du älskar mig, men jag vill att du lämnar mig

Eller när facebook dominerar och vem som helst kan gilla statusar
som innehåller fåniga ord,
utan att någon reagerar desto mera.
Men var finns känslan?
Eller när det flummiga tar över och ord som annars inte blir sagda
sägs tydligt över hela lokalen.
Var är gårdagen?
Eller när vi bara går förbi utan att bry oss om ögonkontakt
för att historien redan är glömd och borta.
Vad var det som hände egentligen? 

Jag ska dansa fastän hjärtat brister

Jag ger hellre upp nu
innan det viskas för mycket om hand-i-hand-trams och fjärilarna i magen är fler än någonsin förut.


Jag ger hellre upp nu
istället för att bli sårad på djupet och nerslagen senare.

Jag vill att det ska bli helg, för det kommer att bli bättre än bäst. Jag ska dansa fastän hjärtat brister.

Och fast turisterna är borta går jag nästan aldrig ut

Måndagssovmorgarna är bäst. Helgen blir automatiskt mycket längre. Även om jag tvingas läsa fransk grammatik när de flesta redan gått hem, känns det otroligt bra. För chansen för de där ögonkontakterna är större just då.

Det sämsta är att jag fortfarande är feg och snart är det sommar och alldeles för sent. Eller så kliver någon annan in i bilden och suddar ut mina hej och facebook trams. 

Ikväll ska jag gymma mig stark. Efter en vecka utan träning och glass med strössel känner jag mig mer som en 50 årig gammal tant med fettvalkar.

Det här är slutet på en lycklig början



Förkylning är en utmärkt ursäkt för att få äta hur mycket glass man vill.

Varför skulle han välja någon som inte ens kan tala för sig själv? Varför skulle han bry sig? Det är bara pinsamt. Varför skulle han välja mig när han kan få vem som helst? Jag vill helst av allt ge upp innan det är för sent. Det här är slutet på en lycklig början.

När en stannfågel ger sig av

Jag sitter på ett tåg i en ödslig vagn och det luktar lite dig och mig.

I en iskall natur, som fortfarande är istid, gör så att håret blir vit och ögonfransarna fastnar och skymmer synen en aning. Skolbussarna kör alldeles för nära och tvingar mig att koncentrera mig på att inte halka, ramla och orsaka olycka.

Jag bor enkelt igen, det är lite tomt ibland men jag saknar inget akut.

Rösten låter dunkel och är inte så pipig som den borde vara. Jag är inte heller så delaktig i planen som jag borde. Säger inte mycket. Bara är där och försöker hålla huvudet högt ändå.

Jag låter saker ta sin tid, jag har en öppen hand. Det här är slutet på en lycklig början.

Tänjer på gränserna och tänker högt, fastän drömmarna sagt det motsatta. Funderar och undrar och skrattar. Tillåter det franska språket att gå åt helvete och upplever en fin ögonkontakt som gör onsdagen mycket bättre.

Jag ska ingenstans, jag bara bryter lite is. Det sägs att allting vänder och det stämmer väl på sätt och vis.
När en stannfågel ger sig av.


(Det kursiva är Winnerbäcks ord)




Så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls

Säg hej.
Hej kan man säga åt vem som helst utan att det bildas frågetecken.



Sluta vara feg och tro det värsta. Inbilla en idealbild som ändå bara är fel. Varför är det så svårt?
Säg hej.

(och jag kan inte logga ut innan de trista gråa bokstäverna visar "utloggad", för tänk om)



Nu är det för sent. Igen.
Jag säger hej imorgon istället. Eller i övermorgon.

Någon gång måste du bli dig själv

För ibland gör det ont.
När söndagsångesten slår emot
och jag struntar i läxhögen och att
träna bort de simpla dagarna.
Istället äter jag tills jag ser ut
som en elefant och
gråter åt fina scener jag sett förut.
Är ute i fem minuter men
ångrar och går tillbaka till dvalan.
Och jag vågar inte logga ut
innan tviveln för ett hej är borta.
För tänk om ett mirakel skulle ske,
tänk om.
Men det gör det inte.
Det är sånt som inte händer.
För ibland gör det ont.

Flytt med alla ursäkter, flytt ur alla fällor

Allt kan förändras så fort. Bevisen har forsat fram under dagens timmar. Falla handlöst från flera meter utan att få allvarliga skador, det kallas änlgavakt.

Obesvarade mejl med fina ord och ett halvargt avslut, för varför svarar du aldrig. Därför att jag inte har tid med sånt tjafs längre. Mina tankar är på annat håll.

Småbarn som är i trotsåldern och som promt ska äta choklad innan gröten. Och som självklart kan all teknik med tv + dvd, dator och xbox, när jag 12 år äldre inte ens visste att teknik förekom i samma ålder. Skäms jag över att jag oteknisk? JA.

////

Jag överreagerade. Precis som vanligt. Orden lyssnar jag på med ett halvt öra, glömmer och fortsätter senare enligt planerna. För det står ju till och med skrivet att jag ska sluta vara feg. (och du kan fortfarande vara perfekt, åtminstone lite grann)

Ett nervsammanbrott senare



Fuck för orden som förstör så mycket och skär djupa sår. Fuck för att du inte längre är perfekt och att förvirrelsen är större än tusen.

bildkälla

The corners of words we didn't finish

Det är bara ytligt och innebär egentligen ingenting. Ungefär som de där fjortisarna som plattar håret på ishallens toalett och hoppas på att hockeykillarna ska få syn på dem. Eller som att någon bär fel kläder men ingen vågar säga, för ingen bryr sig om sånt längre.

Jag vet varken ut eller in. Varför fb chatten plöstligt blivit svår och ögonkontakerna omöjliga att vinna. Varför folk viskar och tror så mycket såväl som jag är alldeles för feg för att erkänna att hjärtat slå extra slag varje gång det omtalade ansiktet råkar passera. Det är bara ytligt. Och jag brukar aldrig segra i sådana tävlingar.

På andra sidan gatan från ett fönster som jag minns

Idag har varit sämst. Allt blir fel, och varför bor jag på gatan staden alltid glömmer? Med snö till knäna i en och en halv kilometer, ett förjävligt biologi prov, personer som aldrig ser, labbrapport som inte blir till något och förkylning
vill jag helst av allt gräva ner mig under ytan. Gråta åt Hellström och andra svenska fina artister, vars texter verkar handla om mig.

Fina ögon som ibland rivs ut av tystnaden

Det är bara fåniga ögonkontakter
som blir till fiasko.



Och jag tvingas stirra på golvets ytor
för att förminska pinsamheten för oss båda.

///

Efter tio steg för mycket vill jag inget hellre än backa.
Ramla tillbaks i gamla fotspår och tänka fel, precis som de där reklamerna säger.

Det är ju ingen vits om du tränar när du äter tills du storknar jämt.

Vattenångan gömmer bokstäverna som inristats i muren.
Men å anda sidan syns det framtida misslyckandet så tydligt.


Des secrets

Jag är rädd för rulltrappor och går mycket hellre i vanliga trappor.

Jag hatar och ryser av tandborstsljud och klarar inte ens av att titta på en film där någon ska borsta tänderna.
Även om jag stänger av ljudet går jag bananas och vill helst gömma mig.

Ibland glömmer jag bort det verkliga och tänker lite för mycket på hur det skulle kunna vara.

Om jag ska äta ett äpple måste jag alltid skära upp det i små bitar och lägga det i en skål. Jag äter det
aldrig som det är.

Jag har en tendens att bli smått beroende av dokusåpor som danska ph, Bachelorette och Biggest Loosers och spel som isketch.

Jag kommer aldrig någonsin göra reklam om bloggens varje litet inlägg på facebook. Det är ungefär det sämsta en bloggare kan göra och får oss andra att stirra på hat för ett ögonblick (med andra menar jag mig själv)

Hemma tänker jag för lite och säger lite för mycket. Hemma skriker jag och det frågas om jag vet hur gammal jag är. Men det är bara här hemma, annars är det tvärtom.

Känsla av frihet / känsla av sorg

Eller när det inte är du som avgör sekunderna. När vinden smyger tätt intill och förstör känslan en aning. Det som inbillats i flera dagar stämplas nu som lögn. Sanningen spikas upp och ansiktet känns bara fånigt. Hur kunde vi förlora och undgå att inse faktumet?

Försvinner svagt ett steg närmare himlen och låter rösterna viska konturerna som inte finns. Vinkar och springer rastlös över staden för att försvaga tomheten. Det är inte riktigt, men ändå nyckeln till morgondagen.

20:59

Jag glömde ett nyårslöfte: sluta skrika, sluta sura, sluta vara arg och bitter. Bara sluta.
Men å andra sidan är att vara arg det jag är mest känd för.

Att väntan inte leder någonstans

Miljön var ganska simpel och smaklös
och orden var inte lika välskapta längre.
Hemma
var långt borta.
Klyftan mellan fulvärlden
och ögonblicket växte
för varje sekund de kalla regndropparna förstörde
känslan.

I framtidsperspektiv beaktas det endast
som struntprat och vi kan gott gemensamt skratta åt
eländet
och äta socker tills vi storknar.
Istället göms vi i tunnlarna bland de skrämda målningarna
som endast består utav klotter.
De anonyma svaren ekar tydligt,
medan det fördröjda ögonblicket
bara syns i drömmar om
stjärnhimlen.

Så skrik efter sårbarheten.
Det var väl så strategin löd.
Skrik med stela ben och frusna kinder
och ett ånger i bakfickan.

Tidigare inlägg
RSS 2.0