SHE IS LOST

Fantasin är en önskedröm. En önskan om något annorlunda, något som inte stämmer fullständigt med verkligheten. Barn äger förmågan att kunna fantisera om nästan allt. En riktigt jultomte som delar ut paket åt snälla barn, Harry Potters sagolika värld och en tandfé som belönar tappade tänder. Konturerna mellan fantasi och det verkliga är en svag linje som inte kan vidröras fysiskt. För visst har det hänt oss alla att vi starkt trott på något, som inte kan ses med blotta ögat. Hjärnan lurar till sanning, även om vi innerst inne vet att det är en lögn.

Dagdrömmar gör det inte lättare. Plötsligt kan vi tro att drömmarna finns närmare och fantasin spelar ett spratt. Det är inget ovanligt. Kanske är det för att skillnaden mellan fantasi, dröm och verklighet är så svag. Kanske är det för att världen idag har vant sig vid lögner. Jag tror på båda påståendena. Men jag tror starkast på att svaret på frågan ”vad är egentligen skillnaden mellan fantasi och verklighet” är en svårt funnen gåta. Fantasi och verklighet kan vara metaforer för lögn och sanning.

Vi människor har en tendens att överdriva rädslan, och skrämda säga för mycket och tänka lite för lite. Med rädslan i handen kan fantastin spöka och lura våra hornhinnor att se något overkligt. Till exempel i mörker kan en stol med kläder på bra se ut som en främmande inbrottstjuv. När ilskan sitter bredvid rädlsan är det ännu värre.

Men vad händer om vi vänder på fråga, och undrar vad som är verklighet i våran värld? I dagens media luras vi av skvallertidningar, skönhetsideal och reklam. Enkelt köper vi deras ord. Precis som de små ivriga barnen som väntar på jultomten, kan vi stirra oss blinda på reklam och tro att en plattare mage går att åstadkomma efter få minuter. Jag drar dock inte alla över samma kam. Det gäller inte alla, men tror man tillräckligt starkt på orden skuggas linjerna mellan sanning och lögn långsamt ut.

När verkligheten sviker finns alltid fantasin där. Det går alltid att tänka sig något annat och skapa en egen liten värld, en egen verklighet. Det är det som är så bra. Den vita sanningen behöver inte alltid vara nära.

Jag har fortfarande ingen större kontroll över fantasi och verklighet. Jag har inte hittat svaret på den tydliga skillnaden. Jag har inte knäckt koden. Men jag tror att vi behöver hitta balansen mellan fantasi och verklighet och kunna urskilja lögnerna från sanningen. Även om det är lättare sagt än gjort, tror jag att det är nyckeln till den första dörren.

Jag har hört att du träffat nån. Jag har hört att han är allt jag inte var och jag hör att du är säker nu, jag vaknar med den tanken varje dag.

I en iskall natur, som fortfarande tycks vara istid, gör så att håret blir vit och ögonfransarna fastnar och skymmer synen en aning. Skolbussarna kör alldeles för nära och tvingar mig att koncentrera mig på att inte halka, ramla och orsaka olycka. Nervositeten står skriven över hela linjen.

Och jag skäms för att be och jag skäms för att gråta. Mitt hjärta är ditt att förstöra, låt din vän få veta. Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig.

Ett enkelt hej är ett av de vardagligaste som finns, ändå så sväljs stavelserna lika lätt som bussarna ignorerar min rädsla. Ibland blir feghetsbubblan för mäktig och ögonkontakterna omöjliga att nå. Det ryktas lite och viskas om vem som sagt vad. Men ingen bryr sig i grunden om sånt längre. Det är bara ytligt och innebär egentligen ingenting alls. Det är det som är skillnaden mellan äkta och falsk.

Men jag föll för dig och du förtjänade en nominering för rollen du spelade.

Vi lever trots allt på årtalet 2011 där facebook dominerar och statusarna dränks utav av ”gilla om du skulle våga krama mig”. Sen fnittrar vi lite åt namnen och använder ordet pinsamt för många gånger. Tittar på de stackars flickorna som byter namn på relationsstatusen varannan vecka och undrar tyst hur samvetet håller. Chatten fungerar aldrig och blinkar för det mesta tomt när fingrarna helst av allt vill skriva och erkänna rodnaden. Men det saknas inget akut.

Det kommer alltid finnas en hand för dig nånstnas. Du kan sluta dina ögon och aldrig känna sig ensam.

Jag tillåter att tänja på gränserna en aning och grubbla högt, fastän drömmarna sagt det motsatta. Väntar på ett mirakel och tänker lite för djupt. Och det är ingen klyché alls med att hjärtat slår ett extra slag när det omtalade ansiktet går förbi.

Och jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

(Det kursiva är ur Håkan Hellströms låt: jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig)