SHE IS LOST

En önskedröm eller en vit sanning

 

Fantasin är en önskedröm. En önskan om något annorlunda, något som inte stämmer fullständigt med verkligheten. Barn äger förmågan att kunna fantisera om nästan allt. En riktigt jultomte som delar ut paket åt snälla barn, Harry Potters sagolika värld och en tandfé som belönar tappade tänder. Konturerna mellan fantasi och det verkliga är en svag linje som inte kan vidröras fysiskt. För visst har det hänt oss alla att vi starkt trott på något, som inte kan ses med blotta ögat. Hjärnan lurar till sanning, även om vi innerst inne vet att det är en lögn.

 

Dagdrömmar gör det inte lättare. Plötsligt kan vi tro att drömmarna finns närmare och fantasin spelar ett spratt. Det är inget ovanligt. Kanske är det för att skillnaden mellan fantasi, dröm och verklighet är så svag. Kanske är det för att världen idag har vant sig vid lögner. Jag tror på båda påståendena. Men jag tror starkast på att svaret på frågan ”vad är egentligen skillnaden mellan fantasi och verklighet” är en svårt funnen gåta. Fantasi och verklighet kan vara metaforer för lögn och sanning.

 

Vi människor har en tendens att överdriva rädslan, och skrämda säga för mycket och tänka lite för lite. Med rädslan i handen kan fantastin spöka och lura våra hornhinnor att se något overkligt. Till exempel i mörker kan en stol med kläder på bra se ut som en främmande inbrottstjuv. När ilskan sitter bredvid rädlsan är det ännu värre.

 

Men vad händer om vi vänder på fråga, och undrar vad som är verklighet i våran värld? I dagens media luras vi av skvallertidningar, skönhetsideal och reklam. Enkelt köper vi deras ord. Precis som de små ivriga barnen som väntar på jultomten, kan vi stirra oss blinda på reklam och tro att en plattare mage går att åstadkomma efter få minuter. Jag drar dock inte alla över samma kam. Det gäller inte alla, men tror man tillräckligt starkt på orden skuggas linjerna mellan sanning och lögn långsamt ut.

 

När verkligheten sviker finns alltid fantasin där. Det går alltid att tänka sig något annat och skapa en egen liten värld, en egen verklighet. Det är det som är så bra. Den vita sanningen behöver inte alltid vara nära.

 

Jag har fortfarande ingen större kontroll över fantasi och verklighet. Jag har inte hittat svaret på den tydliga skillnaden. Jag har inte knäckt koden. Men jag tror att vi behöver hitta balansen mellan fantasi och verklighet och kunna urskilja lögnerna från sanningen. Även om det är lättare sagt än gjort, tror jag att det är nyckeln till den första dörren.

Jag har hört att du träffat nån. Jag har hört att han är allt jag inte var och jag hör att du är säker nu, jag vaknar med den tanken varje dag.

 

I en iskall natur, som fortfarande tycks vara istid, gör så att håret blir vit och ögonfransarna fastnar och skymmer synen en aning. Skolbussarna kör alldeles för nära och tvingar mig att koncentrera mig på att inte halka, ramla och orsaka olycka. Nervositeten står skriven över hela linjen.

Och jag skäms för att be och jag skäms för att gråta. Mitt hjärta är ditt att förstöra, låt din vän få veta. Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig.

 

Ett enkelt hej är ett av de vardagligaste som finns, ändå så sväljs stavelserna lika lätt som bussarna ignorerar min rädsla. Ibland blir feghetsbubblan för mäktig och ögonkontakterna omöjliga att nå. Det ryktas lite och viskas om vem som sagt vad. Men ingen bryr sig i grunden om sånt längre. Det är bara ytligt och innebär egentligen ingenting alls. Det är det som är skillnaden mellan äkta och falsk.

Men jag föll för dig och du förtjänade en nominering för rollen du spelade.

 

Vi lever trots allt på årtalet 2011 där facebook dominerar och statusarna dränks utav av ”gilla om du skulle våga krama mig”. Sen fnittrar vi lite åt namnen och använder ordet pinsamt för många gånger. Tittar på de stackars flickorna som byter namn på relationsstatusen varannan vecka och undrar tyst hur samvetet håller. Chatten fungerar aldrig och blinkar för det mesta tomt när fingrarna helst av allt vill skriva och erkänna rodnaden. Men det saknas inget akut.

Det kommer alltid finnas en hand för dig nånstnas. Du kan sluta dina ögon och aldrig känna sig ensam.

 

Jag tillåter att tänja på gränserna en aning och grubbla högt, fastän drömmarna sagt det motsatta. Väntar på ett mirakel och tänker lite för djupt. Och det är ingen klyché alls med att hjärtat slår ett extra slag när det omtalade ansiktet går förbi.

Och jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

 

(Det kursiva är ur Håkan Hellströms låt: jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig)

Det var väldigt länge sedan novellens två första delar blev publicerade. Men här är iaf den sista delen. Novell del 1 hittar ni HÄR och del 2 HÄR. Jag uppskattar det till tusen om ni läser!

 

- ÄLSKLINGAR, SÅ ROLIGT ATT NI ÄR HÄR. Sätt er. Hur mår ni? Är det bra hemma? Är pappa snäll? Emma gumman, jag kommer hem snart. Jag lovar. På heders och samvete.

Mamma är på sjukhus, tänker Erik. Det är inte första gången den tanken har slagit honom. Nästa gång är hon död, fortsätter han. NEJ. Låt henne få prata och vi ska berätta hur bra vi har det hemma. Vi ska ljuga.

- Mamma. Vi har det bra. Jag och Emma. Vi sköter oss.                                                                                    En stor klump bildas i magen och det enda Erik vill är att få tillbaka sin mamma. Just för det här ögonblicket struntar han i om han är skolans kung eller inte. Det spelar ingen roll vad Sofia eller grabbarna säger. Inte just nu. Han tar ett djupt andetag och blundar.

- Kom hem, snälla. Bli frisk! Finns det inga jävla mediciner här? Vad är det för sjukhus egentligen? De är ju för att hjälpa inte för att hålla dig fången!

Tårarna rinner över hans kinder och han ser snabbt på sin syster och skäms. Det är första gången han gråter inför henne. Hans mor kan läsa hans tankar. De gråter tillsammans och syskonen kryper tätt intill sin mor i den trånga sjukhussängen.

 

Erik ser henne inte. Han är i egna tankar. Sjukhusbesöket var fint. Vackert. Han fick vara liten igen minnas den goda tiden. Pappa klarar han av. Det är ingen fara. Men aldirg någonsin skulle han klara av att berätta för någon. Även om Sofia vet. Mongo-Sofia. Hur fan kunde han vara så dum? Aldrig mer. Aldrig.

- Behöver du hjälp eller?                                                                                                                           Mongo-Sofia. Nej, jag behöver inte hjälp. Försvinn. Säg att du har glömt allt. - Ser det så ut eller?

- Nej, men. Jag tänkte bara... Jag..
- Vad vill du?
- Inget. Eller. Jo.

Erik skrattar plötsligt högt. Han inser att han lever upp till coolheten. Han är på högsta nivån. Ingen ska få knuffa ner honom nu. Samtidigt finns det en svag röst i hans huvud som påminner honom hur elak han är. Hur lik han är sin far. Fan. Aldrig mer, var det ju.

Erik avbryter Sofia mitt i en mening. Han har inte lyssnar på hennes berättelse.
- Sofia. Förlåt. Jag vet att du vet. Och vi måste prata. Ingen annan vet förutom du. Jag vet inte vad som flög i mig när jag berättade. Men.

Orden vill inte komma fram. Meningarna blir hackiga och han märker att han rodnar. Om grabbarna skulle se honom nu skulle han få avgå tronen direkt. Men han bryr sig allvarligt inte längre. Hans mor är döende i cancer. Hans fars hjärna fungerar inte längre normalt och alkoholen har övertagit. Det är Emma och Erik som får ta smällarna. 'Skolans kung' orkar han inte längre med. Det spelar ingen roll om han inte lever upp till deras förväntingar. Hitta någon annan kung!

- Kom, vi går någon annanstans.
- Det blir nog bäst så.
Erik kramar om Sofia långsamt och ser att resten av skolans befolkning gapar förvånat. Skolans kung Erik och Mongo-Sofia. Tillsammans går de ut från skolområdet. Det sjungs inga kärlekssånger och några fåglar syns inte till. Men ändå känner Erik sig lycklig. En sten har ramlat av hans axlar och klumpen i magen är betydligt mindre.

Lappen i byxfickan tar han fram och kastar i närmsta dike.

"Ajdö far. Hoppas du inte slåss i himlen.
Hej mamma. Jag saknar dig.
Det är mitt enda löfte."

- ERIK , FÖR HELVETE . Har du någon aning om vad klockan är ?
Solen lyser starkt genom sovrummets fönster . Erik hinner knappt reagera innan fadern är i rummet och försöker få liv i sin son . Ibland är det som om pappan pratar på ett helt främmande språk . Orden går in i ett av Eriks öra , och ut i det andra . Han har lärt sig att blunda med öronen .
- Cykeln är sönder , Erik .
- Gumman , vad är det du säger ?
Emma är lillasystern i famlijen . 10 år och blont änglalikt hår och iskalla blå ögon . Med en cancersjuk mamma och en alkoholist till pappa . Erik har fungerat som en extra förälder åt Emma ända sedan ordet sjukhus kom med i bilden . Hon kallar honom för sin skyddsängel .
- Du hjälper mig med cykeln , va ?
- Det är klart att jag gör !
Han drar på sig samma tröja som han bar i lördags. En vit , lite utsliten , med stort tryck . Lördagen blev inte som Erik hade tänkt sig . Det spårade ut. Något stort och fint minne av kvällen har han inte. Enligt grabbarna var han aggresiv . Erik skyllde på farsan . Det var han som var aggresiv och skrek på Emma och Erik . Det var han som var full och alkoholist . Inte Erik .
- Du kommer väl ihåg att vi ska hälsa på mamma idag ?
- Ja , Erik . Du sa det igår också .
- Jag vet . Men idag ska vi dit . Jag lovar .
Emma ler . Hon älskar sin mor och sjukhuset har blivit en favoritplats . Sjukskötarna har blivit hennes bästa vänner . Erik beundrar henne som kan vara där utan att tänka på cancern. Emma springer fram till skolgården och hälsar glatt åt de andra barnen . Innan hon går över till att vara skolflicka kramar hon Erik . 
- Tror du att hon kommer att dö ?
- Nej . Hon kommer snart att flytta hem igen .
Eriks röst bär inte , det blir en viskning , som bara syskonen kan höra . De vet båda två att svaret är en lögn . Ändå krävs det att orden sägs högt ibland .

- SATANS HELVETE !
- Svär inte är du snäll .
- Jag gör vad jag vill !
- Inte den tonen tack .
En bok flyger i golvet och svordomar växer som ogräs . Resten av klassrummet vänder blicken bakåt och någon himlar med ögonen . Erik ger en arg blick tillbaka och tar långsamt upp boken igen . Av läxpappret viker han ett flygplan och kastar det rakt i Freddes öra . Skrattet , som aldrig vill ta slut , ekar över rummet . Erik och grabbarna hinner inte planera nästa steg innan klockan visar att lektionen är slut . 
- Erik , du stannar kvar .
- Men vad fan .
Klasskompisarna har redan hunnit ut på skolgården . Förutom fotbollsgrabbarna som skrattar och pekar på Erik och lärarinnan . De ropar något sarkastiskt och springer bort från rosa gardiner och plastblommor . Grabbarna är Eriks grabbar . Erik är ledaren och grabbarna är trogna följare . Går han till vänster förljer de snällt efter . De är stadens coola killar och Erik är skolans kung .
- Hur mår du egentligen ?
- Det ska väl du skita i .
- Erik , jag menar allvar . Och var inte så spydig jämt .
På utsidan är Erik en av världens coolaste människor . T.om utseesendet är på hans sida . Det bruna lite lockiga håret , iskalla blå ögonen och hans relativt goda klädsmak har gjort så att flickor tittar en extra gång på honom . Men på insidan faller han långsamt ihop . Pulsen är över 170 och alla tankarna snurrar fortare i hans huvud än vanligt . Varför är han så spydig jämt ?
- Hur mår din mamma ?
Erik tar ett djupt andetag och stirrar på de fula rosa gardinerna . Hur kan Anna veta något om hans mamma ?
- Bra , precis som hon mådde i fjol , säger han tyst .
- Var det cancer hon hade ?
Han vill be henne hålla käften , men lyckas behärska sig . Cancer är inget Erik talar om . Ordet cancer är det värsta ordet på hela planeten . I skolan är det ingen som tycker synd om Erik för hans cancersjuka mor . I skolan vet ingen . Cancer kan ta och dränka sig . Plötsligt känner Erik sig gråtfärdig . Anna fortsätter att säga något men Erik har slutat att lyssna . I hans tankar är han redan hemma .
- Får jag gå nu eller ? frågar Erik .
- Ja . Sköt om dej !
Han försöker snabbt att dölja sina ögon . Jävla kärring som bara lägger sig i ! Man får inte ens leva sitt eget liv . Om grabbarna får veta om alla sjukhusbesök får Erik stiga av tronen . Skolans kung kan ju inte ha en cancer familj. Han går snabbt hemåt och hinner knappt blinka innan han är hemma i köket .
- Var fan har du varit då ?
- I skolan . Precis som alla andra barn .
- Du är inget barn . Jag har ju sagt åt dej att du behövs mer här hemma än i den där jävla skolan .
- Pappa , klockan är inte ens 5 och du är redan full !
- Jag gör vad jag vill ! Min fru har cancer .
- Det är lika jobbigt för dej som det är för oss andra , förklarar Erik .
Rösterna har höjts . Far och son har inte ett samtal längre . De grälar . Erik vet exakt vad som ska hända här näst . Det är inte första gången . 
______________________________________________________________________________________________

Del 1 av en novell jag skrivit för någon månad sedan . Säg gärna till om ni vill läsa nästa del ! Åsikter tas också gärna emot !