SHE IS LOST

Morgonen består utav kaos. Håret är fel, inga kläder passar och humöret är uppochnervänt. Jag hatar cykeln och undviker föremålet så långt jag kan. Ändå cyklar jag arg till skolan jag inte trvis i ännu. Jag möter en pojke i korridoren, prässar samman läpparna till ett fejksmile ingen köper, och säger hej. Jag får ingen ögonkontakt tillbaka. Snopet. Men jag hör ett litet svar, som jag inte kan avgöra känslan på. Med snabba steg går han framåt, bort från mitt sura och konstiga jag, och försvinner in i en hop utav människor.    


Jag sitter på bänken framför och tvingas lyssna på pinnsmala idrottare som klagar på vikt och mat. De säger att snacksmängden var för stor i helgen. Och visst spang de långsammare igår. När de nämner ordet anorexi stänger jag öronen och väljer att sluta lyssna. Där sitter jag med en mage som avslöjar att jag åt glass kvällen innan. Min kropp är öm efter två träningsmåndag och tisdag, men varför tränade jag inte igår?

Jag kan se lyckans konturer. Även om vi inte vet skillnaden på rätt och fel, anar vi att det är det här som är rätt. Jag vågar inte se in i dina isblåa ögon längre. Jag är rädd för att kastas ner för stupet igen. Jag kan se lyckan. Förstör det inte nu! Du säger att du är förvirrad och att jag är konstig. Jo, tack jag vet. Men detta är jag. Vi skriver korta meddelanden om dans och körkort. Är lycklig för att någon ser. Men det vi inte säger finns där ändå.

Jag dansar och får plötsligt hennes smala smala arm på min kind. Ett oroligt "förlåt" och ett snabbt "det är lugnt". Jag kan känna en viss avundsjuka, men är samtidigt en aning äcklad. Var det så där som jag drömde om att bli?


Sedan är jag så satans förkyld och bara väntar på att bli frisk så att jag kan börja träna ordentligt igen!

Det är en fin historia.
Hur två så pass olika människor
kan tänka så skrämmande lika. 

Din inställning är inte rätt.
Må aldrig dåligt, berätta inte vad som är fel.
Allt är bra, finemang.
Håna mig lite mer, riv upp såren lite.

Vi är som dag och natt.
Du är ljuset och blomman som väcks till liv.
Inga bekymmer i världen kommer att nå dig.
Jag är mörkret och de fula löven.
Står på kanten till lyckan,
men kan inte bestämma mig.

Jag vill bli mer som dig.
Du, och alla ni andra, har plåstrat om mig
och sagt så fina minnesvärda ord.
Kasta inte bort det nu!

Jag vill bara att vi ska bli som vi var förut,
och säga att allt är finemag. 

Jag vill flytta till en stad där ingen känner ingen.
Sitta på ett café, dricka kaffe och
bara titta på stadens människor utan att döma.
Utan att själv bli dömd.
Läsa böcker om mord bakom en röd stuga
och löjligt fina kärlekshistorier.
Dansa tills mina lungor nästan spricker
och få höra någon viska ordet proffs eller duktig.
Förklara vad lyckan är för osäkra barn.
Berätta att livet inte alltid är great,
men vi överlever ändå.
Jag vill gå i 10 cm klackar och sjunga pinsamt högt.
Säga att jag struntar i morgondagen
och lever livet ikväll.
Äta choklad och lära mig springa
ett maraton utan att dö.
Ha en famn att luta emot, när precis allt rasar
och jag skriker att jag inte orkar mer.
Skriva noveller mitt i natten
och säga att det är det jag gör bäst.
Men framför allt vill jag säga förlåt.
Förlåt för att jag är så jävla dum!

Jag säger snabbt att gräset har nog aldrig varit grönare
och ler försiktigt.
Fastän de skriker efter uppmärksamhet
blundar vi och småspringer förbi.
De har ju inte gjort något fel,
ändå känner vi rädslan krypa fram.

De är människor som lever på gatan.
Fastän livet har svikit dem
säger de att det inte gör någonting.
Jag minns hur jag klagat på småsaker
och skäms.
En gammal man med slitna byxor
tigger pengar.
Jag vill ge honom en slant.
Jag vill så gärna hjälpa.

Nästa gång jag går förbi tänker jag höja på blicken
och beundra människorna,
som tidningarna beskriver som monster.

Så vem bryr sig om regn eller en dålig hårdag?
Vem säger att vi ska sjunga adjö?
Istället säger jag hej och letar efter en nystart.

Pulsen är på 187. Luften går inte in i mina lungor. Benen vill inte stanna, fastän både lungorna och huvudet önskar det. Just då ropar tränaren ”Ge int upp. Kämpa!” Jag ger upp, stannar. Hela kroppen skakar och jag ångrar att jag inte åt mer frukost. Hostar och försöker få andningen att fungera som vanligt. Sträcker mig efter vattenflaskan och dricker långsamt. Jag är besviken på mig själv. Jag vet ju att jag kan och ändå ger jag upp. Tårarna är nära. Det värker i hela kroppen, i varje muskel. Jag tittar snabbt på klockan, och inser att det är 20 minuter kvar. Önskar att tiden skulle gå fortare. Men hinner varken tänka mer eller gråta förrän tränaren ropar att vi tar det ett varv till. Jag har lust att slå till henne. Men den här gången tänker jag inte ge upp. Envisheten kryper fram. Nu ska jag bevisa för alla andra att jag kan. Framför allt ska jag bevisa det för mig själv.

12åriga pojkar borde inte tänka på vem som är hetast , vilka flickor som är smalast eller vem som är kåt på vem . De äger redan målbrottsröster och en liten världsbild . De har lärt sig att överdosa håret med hårprodukter . 12åriga pojkar borde inte vara expert på mobbning . Skämt om droger och alkohol borde de vänta med . Svärord flyger ut ur deras munnar och det finns ingen respekt för äldre . De borde vänta tills de är 15 och inser att alla tonåringar fungerar på samma sätt . Jag tycker att det är synd att de har tjuvstartat .

Jag chansar och famlar i mörkret . Säger "jag kan inte" och vägrar sjunga när du bara påpekat felen . Vägrar att ta av mig skorna , även om damen bett mej snällt . Vad är det för vits om jag ska lägga på mej dem igen 5 minuter senare ? Någon säger att jag är stark som är envis och står för det jag säger . Jag är inte envis . Jag är arg . Någon annan skrattar och undrar förvånat varför jag inte sjunger istället för att sura . Eller slösar bort 2 minuter för att ta av mig skorna . Jag surar inte . Jag är rädd .

Någon önskade en bild . Tjolahopp - ett ansikte åt texterna . Jag vill behålla min blogg personlig , men anonym till en viss grad . Det är här som jag kastar ut alla ord jag burit inom mig . Det är här jag inspireras av finfina kläder och underbar musik . Ni , otroligt söta läsare är guld värda !

Jag bor i en stad utan trafikljus och i en värld utan rättvisa . Chokladplattan delar vi exakt lika , ingen ska få mera än den andra . Vi bestämmer oss för en film och vi har en mys-lördag den här hälgen också . Resten av tonåringarna dricker sig vingliga i staden och skämmer ut sig med sina sångröster . Miss populär är orolig över vilken karl hon ska välja ikväll . Vädret avslöjar att kjolarna är för korta och föräldrarna har ingen aning om vad som pågår . Jag sitter med datorn i famnen och kallas för en tråkig ängel . På måndag skrattar vi åt historierna om vem som strulade med vem , vem som vågade vara coolast , vem som grät för kärleken och vem som kräktes i brevlådan . Precis som förra hälgen och veckan före det , suckar jag och önskar att jag är med nästa helg istället . 

Du skrattar högst för att du är älskvärd
Men jag ler och låtsas inte höra
Vi springer ett långsamt maraton
och glömmer bort friheten
Bakom hörnet existerar lyckan

I en svart kall natt kryper ensamheten fram
Stjärnorna har gömt sig och
tårar glittrar i ögonen som sandkorn
Jag önskar att du vore här
med din blå smutsiga tröja
Ibland vill jag be dej att öppna ögonen
Det är i taket som stjärnorna lyser

Sorgen i dina gröna ögon
har fastnat på min hornhinna
Rädlsan försvinner inte på ögonblick

Solen sken och jag bestämde mej för att gå på en långpromenad . Det finns en man i staden som kan kallas för ensamvarg , men också favorit . Jag mötte honom på de isiga gatorna och vi log , utan några ord . Hans ålder är 70 + och jag förmodar att han inte har någon familj . Han är alltid glad . Det spelar ingen roll om det är marknad , hockey match eller friidrotts tävling - han är alltid där . Hans glädje smittar lätt av sig och han kan bra samtala med alla invånare . Jeans bär han endast vid fina tillfällen , annars är det alltid smutsiga joggingbyxor , slitna skor och en gammal fleecjacka . Fram tills idag har jag tyckt synd om honom - nu ser jag upp till honom . Han är en fin man .

Eftersom denna blogg är realtivt ny och jag har förvånasvärt nog också läsare , tänkte jag att vi skulle ta en FRÅGESTUND . Ni får fråga vad ni vill - tills jag säger stopp , så ska jag försöka besvara dem senare .

Jag har levt mitt liv i ett höghus med oändligt många våningar . På de nedre våningarna har jag fått leva i dina armar och fått känna mej värdefull . Där har jag kunnat kallat mej mänsklig . Varje gång något gått snett , för varje litet misstag har jag sprungit upp för trapporna . Jag har velat springa ändå upp till fönstret och hoppa . Jag har aldrig klarat mej ändå upp . Varje gång har jag brutit ihop , stannat i ett hörn och gråtit . Jag har gett upp för lätt .
Jag är en fuskare ! Med hjälp av dina ord har jag använt hissen ner . Jag har fuskat . Jag kan inte ta några beslut själv , orken för att klara mej själv har varit bortblåst . Idag gick hissen sönder . Idag skrek hon att jag borde skärpa mej . Lära mej att inte ge upp och kämpa och försöka . - Världen går inte under av dina misstag , du lär dej av dina misstag ! Jag kan bli utkastad vilken dag som helst . Jag måste visa att jag kan klara mej själv . Jag måste visa att jag förtjänar en plats och är en av dem . Min koncentration och energi behöver vara över 100 . Jag tänker vara en positiv flicka och inte vara den som ständigt klagar . Jag är medveten om att inställningen inte kommer att förändras över en natt . Det kommer ta tid , men jag har åtminstone bestämt mej .

Det är februari och -20 grader kallt . Du himlar med ögonen och fryser . För din skull springer vi in i värmen . För din skull kan vi inte stanna . Jag nämner inte att jag också fryser och att känseln i fingrarna är försvunnen . Du har din tid i centrum , jag ska inte förstöra . Skulle jag säga något skulle jag antagligen få höra skratt och fnysningar . Skulle jag säga något skulle jag antagligen klaga . Ibland är det bättre att hålla käft . Idag var jag tyst , när jag ville skrika att du inte var ensam på planeten . Folk fryser och svälter ihjäl . Vi klagar på kylan och äcklig mat . Vi borde skämmas och veta när vi ska hålla käft .

ALEX OCH IZZIE , GREY´S ANATOMY